Porrig advent

Nu är det adventspyntat och klart. Nu lyser en sån där härligt röd och skum porrbelysning upp hela vårt örnnäste. Även på balkongräcket. Vilken tur att vårt lilla preventivmedel (Näsapan) fortfarande är vaken, annars skulle jag inte få dricka min glögg ifred för basisten. Särskilt tänd blir han säkert av att jag fortfarande bär min säckiga svartvit randiga pyjamas sedan i morse.

Vi har marsvin... och silverfiskar.

VARFÖR är silverfiskar så jävla tröga. Varför ska de prompt bo på just våran lill-toa när de slaktas metodiskt vareviga dag och natt. Ett mer obeboeligt område får man leta efter. Att bo på vår toalett är som att bygga ett hus på toppen av en vulkan där det sker mest jordbävningar, där det är brutalt krig och bebos av världens livsfarligaste folkslag. Mördare, psykopater. You name it. Vi sprayar med diverse läbbiga medel, skurar, mosar dem, krossar, överaskar dem nattetid och utför brutala folkmord så t.o.m Hitler skulle gråta blod. Ändå utvandrar de inte. De vägrar flytta.

Vår toalett är den mest ogästvänliga platsen på jorden. Ändå ska de små fanskapen bo just där. De bara blundar för problemen. Förökar sig och spelar happy family. Små barn springer omkring i kakelfogarna och larvar sig. Föräldrarna har ingen koll alls. De bara lämnar sina ungar helt utan uppsikt. Såg en fet morsa ligga innanför tröskeln mitt på ljusa dan och vräka ut sig på en papperstuss. Så jävla nonchalant! Skulle inte förvåna mig ett dugg om det var hennes unge som jag fann drunknad i toalettborsthållaren. Ni vet den där lilla äckliga skålen där det samlas en liten vattenpöl. Morsan makade på sig först när jag petade lite på henne för att kolla om hon var död. Hon blev skitsur när jag väckte henne. Stirrade stint på mig och kröp sakta iväg.

Men jag tror jag anar nu. Vår toalett är en sorts silverfisk-världens svar på ghetto område. De är trailertrash-firrar allihop. De har ingenstans att ta vägen. Så de stannar och förlikar sig med sitt öde. De har blivit så präglade på vår närvaro så många generationer tillbaka så de inte bryr sig om oss längre. Som kossor. Eller något annat kreatur. De är tamejfan framavlade husdjur. Det skulle inte förvåna mig om jag kunde tävla i agillity med dessa silverfiskar. Dock ej den feta, lata morsan på papperstussen, hon får bli knarkfisk... eller möjligtvis spårfisk.

Man kan också sätta små bjällror på dem och låta dem hoppa igenom små ringar till hurtig musik. Ibland kan ringen få brinna... ganska mycket. Då hoppar de fortare... Förutom morsan. Hon brinner upp.

Nä, i morgon är det jag som springer (twilight-fort) och tjackar en sån där klicker. Jag har planer...

Plötsligt händer det, och jag fick beröm för det också!

Tänk vad man kan hitta under soffan när man möblerar om. Och tänk vad mycket roligare det känns när man möts av dessa uppmuntrande ord mitt i allt äckel och eländet. Av egoistiska skäl så inbillade jag mig att det var en gammal avlägsen, död släkting som ville sända mig ett litet kryptiskt budskap om att jag kanske inte är så tokig morsa ändå. Jag städade ju till slut i alla fall!

Ja, jag bytte en dag.

Hulliganen 3 år kommer hem från dagis en höstdunkel dag i November. Skitig som en liten uteliggare från Bronx klampar han in med leriga stövlar på hallgolvet. Han strirrar förvånat in mot det dunkla vardagsrummet och utbrister fascinerat:

"MAMMA!! Har du BYTT!??"

Ibland får man lust att byta plats på möblemanget helt enkelt.

Royal Gala - nu med steroider!

Fan vad småbarn är ostadiga i humöret. Frågade snällt om Hulliganen och Näsapan ville ha ett varsitt äpple. Näsapan tackade glatt ja, medan Hulliganen blev som en aggressiv steriodertryckare. Han vrålade så det ekade i hela huset. Jag vet inte vad hans problem är. Varför han måste svara så kraftigt på tilltal!

Hur som helst så skalade jag ett äpple och sträckte fram det till Näsapan varpå han också blev rabiat. Han sög tag i äpplet och slungade iväg det så saften stänkte över parketten. Hur kan ett litet royal gala äpple väcka dessa ursinniga känslor i så små barn. Jag vet inte.

Jag skällde ut dem en stund för deras heffa-behavior och gick sedan för att skala ett eget äpple, för jag blev sugen. Jag hinner ta tre och en halv tugga då Näsapan plötsligt ljudlöst dyker upp bakom min vänstra flank och hardcore-stjäl mitt äpple. Helt känslokallt rycker han mitt äpple ur handen och sätter sig i soffan och gnager förnöjt med sina små vassa vampyrtänder. Det blir långa skåror i äpplet. Han kan inte ta ordentliga tuggor. Han liksom rispar upp sitt äpple. Rätt åt honom!

Plötsligt i samma veva så bestämmer sig Hulliganen för att ta upp Näsapans förra ivägslungade äpple på golvet. Nu sitter jag här utan äpple medan mina små skitungar sitter nöjda i soffan och tuggar... och rispar. Jag tror jag tar mig en banan istället, den sista halvruttna i fruktskålen... Övermogna bananer väcker inte lika starka känslor.

Blodig vårdcentral och ett juligt Ica Maxi

Jag hann aldrig skriva i går kväll, för Näsapans ebola eskalerade under kvällen med ruggigt hög feber och hosta. Men jag tänkte skriva nu istället för han sover just nu.

Jag kan säga såhär. Ipren funkar. Ruskigt bra. Näsapan som var nästintill i ett zombie-aktigt tillstånd natten till igår, förvandlades plötsligt till en pigg, lycklig, rabiat tjack-apa precis lagom till vi skulle åka till vårdcentralen och träffa doktorn. Jag parkade bilen, och hade jag haft ett strypkoppel så hade jag nog behövt använda det. Tjack-apan for ut ur bilen som en katapult varpå han sprang fram till entrén och trängde sig emellan benen på diverse sjuklingar som var på väg ut. Började hojta och dreggla på ett komodo-aktigt sätt bakom nappen samtidigt som han vinkar frenetiskt "Hej då! hej då, hej då, hej då!" Till varenda människa han möter. Han betedde sig precis som en manodepressiv dvärg som befinner sig på toppen av sin maniska period.

Vi skulle sitta och vänta i väntrummet. Näsapan springer fram och tillbaka i korridorerna och fortsätter hojta hej då till alla han ser. Även alla bleka patienter med sten-ansikte som sitter och väntar på sin tur samtidigt som de i smyg (tror de) läser små gratisbroschyrer de smusslat åt sig vid entrén, som handlar om inkontinens, impotens och andra hemliga åkommor.

En misstänktsamt normal och rar sköterska ropar äntligen upp Näsapans namn. Det är alltså dags för stick i fingret. Yeeaah right! tänker jag och samlar ihop våra jackor och börjar jaga Näsapan som hysteriskt skrattande försöker fly. Jag fångar in mitt vilda husdjur och sköterskan och jag samarbetar som värsta kirurgteamet för att fort som fan sticka det lilla fingret och samla upp blodet i en lång sticka. Efteråt blöder det som satan och Näsapan blir rasande över att behöva ha plåster.

I väntrummet lyckas han dra loss plåstret och fingret vägrar sluta blöda. En gammal vithårig gubbe som pulat ner sin skrynkliga impotensbroschyr i sin rockficka, stirrar med underhållen min varje blodigt steg Näsapan tar. Han synar även mig länge och väl när jag desperat jagar och torkar blod på både mig och Näsapan. "Synd att jag inte har en påse popcorn med mig!" Tänkte jag. Då skulle jag hällt upp det i en skål och serverat alla bleka patienter som sitter och stirrar på oss. Ja, fan! Nästa gång ska jag ta med mig pop-corn.

Plötsligt dyker en sadist-liknande doktor upp som en demon bakom mig. Stressat ställer jag mig i givakt med alla blodiga servetter i högsta hugg. Om jag hade sett mig i spegeln då, så hade jag även noterat blodstrecket på kinden, men det upptäckte jag först när jag kom hem. Doktorn förstod redan på något vis att det var Näsapan som var Näsapan. Jag fick med mig min lille blodiga jack the ripper-liknande son utan protester. Ja, nu var han plötsligt extremt samarbetsvillig och klev med raska steg in i doktorns lilla rum och började diskutera om ditten och datten bakom sin dreggliga napp.

Jag vet inte om det var allt blod eller deras kala huvuden som sammanförde dem rent mentalt, men det var nästan som om han kände doktorn. Kanske de kände någon sorts blodig samhörighet, en gemenskap. Kanske doktorn också hade en liten svaghet i att hacka i folk med vassa bilnycklar. Vem vet. Men att de kom bra överens gick inte att misstolka. Hade de haft ett förflutet ihop? Ett tidigare liv som styckar-kumpaner? Jag fick plötsligt besynnerliga visioner i min hjärna samtidigt som doktorn skrev på datorn och frågade ut mig ang Näsapans vikt mm.

Ungefär såhär såg doktorn ut

Det var inget allvarligt med Näsapan. Inga bakterier som tur var så vi slapp penicillin. Men han fick hostmedicin! Och nu kommer akt 2 i denna berättelse om när vi skulle vidare till Ica Maxi för att hämta denna medicin.

Akt 2. Ica Maxi

Hinner kliva in på apoteket och ta en nummerlapp för att vänta ca 1 minut, så hör jag Näsapans gummistövelklampande ljud försvinna bort ifrån mig, ut, och bortåt alla hyllor med julpryttlar och grejor. Jag sprang efter, men det var precis som att försöka hitta en skygg blixtsnabb hare i en tät granskog. Jag stod mitt bland grytlappar och julförkläden och stirrade mig förvirrat omkring. Ica maxi är stort. Fingret hade slutat blöda, så jag kunde inte ens blodspåra upp honom. Annars hade det varit ganska praktiskt. Det fanns inget annat att göra än att gå till kundstjänsthörnan och efterlysa Näsapan.

Jag ställde mig vid entrén eftersom jag vet att Näsapan är en riktigt automatdörr-fetisch. Han dras till dessa dörrar och kan stå i evighet och stirra fascinerat samt springa ut och in. Men oftast så blir han inspärrad mellan de två dörrarna eftersom hans korta längd förvirrar "automat-öppnar- sensorn" en aning. Då står han bara där inspärrad som en förvånad apa med frågande min samtidigt som han suger frenetiskt på sin napp... Enda tills jag hämtar honom, alternativt dörrarna öppnas då en annan kund kommer in.

Precis när en mild dam med utländsk brytning ropar i högtalarna: "Ett personal och kundmeddelande! en pojke, två år, svarta byxor och grönrandig tröja har kommit bort från sin mamma..." Så skymtar jag plötsligt Näsapans randiga överkropp och hans fjuniga huvud bakom ett bord med pepparkaksfomer. Han stirrar storögt upp mot en typiskt farmor-aktig tant, som talar med honom. Jag ser att han svarar på tilltal, för nappen rör sig upp och ner på ett ryckigt vis. Jag springer twilight-fort fram och fångar in min har-aktiga unge, förklarar för honom att jag blev orolig och tackar damen som så snällt tagit sig an honom. Jag knäpper fast honom i vagnen och slutför mina köp. Hela handlingsstunden upprepar Näsapan mantrat "Mamma ojolig, mamma ojolig, mamma ojolig."

Tack och lov så hade jag dumpat in Hulliganen i den där barnhörnan. Tack GODE GUD för barnhörnan där man kan lämna in ungarna hela 1,5 timme! Numera ska man visa upp handlingskvittot när man hämtar ut sin unge. Jag anar nog varför. Det är nästan så jag tänkt tanken själv... Att dumpa in barnen en stund medan man sätter sig i bilen och tar sig en tupplur.

När jag hämtar ut Hulliganen så slingrar sig Näsapan ur selet och lyckas stänga in sig igen mellan de två entrédörrarna. Sedan rusar han runt, runt omkring oss i ca 98 snäva cirklar. En mullvadsliknande farbror med hela munnen täckt av buskig mustasch, pekar på Näsapan och frågar roat om det var han de ropade om i högtalarna. Då fiskar jag raskt upp en av micropop-påsarna jag köpt, klämde fast den i hans armhåla och slängde upp ungarna på ryggen på mitt twilight-vis och sprang sådär asfort till bilen och åkte hem. Snart ska vi käka blodpudding.

Gå gockån idag.

Jag förstår verkligen att störd sömn används som alternativ tortymetod. Herrejisses vilken natt. Näsapan har suttit sig upp i sängen och skrikit så fort jag somnat om. Hela natten igenom! Men det är ju såklart mest synd om honom som är sjuk. Men lite synd är det om mig också. Utan att överdriva ser jag ut som en crystal meth pundare idag. Näsapan har snorat och hostat hela natten. Nu har jag försökt förklara för honom att vi ska till doktorn idag. När en tvååring ber om "avvedåån" frivilligt, ja, då är det dags att åka till mitt andra hem, Vårdcentralen. Nu står han intrasslad i en mobil laddare och upprepar mantrat "gå gockån! gå gockån!" Jag undrar vad vi får för doktor idag. Jag återkommer om det senare idag.