Fiskpinnar

I morse när Hulliganen vaknade så hade han bestämt sig för att han absolut ville åka och handla mat. Fiskpinnar. På stört. Han skrek och grinade som en rabiat... Hulligan, om att få åka bil till affären och handla fiskpinnar. Han kan inte ens uttala det rätt. Han skriker "Kickipinni!!!" "kickipinni!!!" "Åka hannla kikkipinnnniiii!!!"

Men det är inte det första prioriteringen som nyvaken förälder att kasta sig i bilen för att handla fiskpinnar kl åtta på morgonen. Vad får tvååringar allt ifrån. Varför!? Vad är det som gör att de känner att endast ett paket inhandlade fiskpinnar på Willys kan få dem på bättre humör. Nej, jag förstår inte.

Han fick vänta. Men det slutade med att han faktiskt fick följa med och handla mat. T.o.m fiskpinnar. Hulliganen är glad nu.

Brödsmulor i mjölkglaset

Jag tycker inte om att låta mina barn dricka ur mitt dricksglas längre. Det var något jag konstaterade i morse när Hulliganen stod och tiggde som en hund när jag åt frukost. Han ska alltid smaka det jag äter, trots att han får eget. Och det är väl ok. Men jag gillar inte när han ska dricka ur mitt glas. Oavsett vad jag har i glaset.

Anledningen är att allt som kommer in i munnen liksom kommer tillbaks ut i glaset... och det kan vara i princip vad som helst. Oftast handlar det om brödsmulor och liknande födoämnen. Barn behärskar inte tekniken att dricka rumsrent. Därför har jag nu slutat att bjussa på mjölk och annat flytande till barn under 8 år.

Konsten att bajsa snett

Helgens mysterium.

HUR kan en niomånaders bäse bajsa snett utanför blöja OCH pyjamas så att allt hamnar i tre kletiga klickar på parketten!? Och inte nog med det. Hur lyckas han kleta ner sin storebror också!?

Fästingen kan! I dag gjorde han det i alla fall, och det gick alldeles utmärkt. Om man har en pyjamas med vida ben och står lutad mot vardagsrumssoffan med brorsan bredvid sig... Ja, då går det.

En egen husdoktor.

Sitter här och trycker i mig lite fil och flingor till lunch. Det var ett fasligt farande på mig idag. Jag var till doktorn med Fästingen idag. I dag var doktorn en liten, liten kvinna med Indiskt look. Hon var otroligt gullig och bra. Henne vill vi har fler gånger. Men sånt får man inte bestämma, trots att det heter "husdoktor" nu för tiden. Vaddå husdoktor!? Varför heter det så egentligen? Det låter som om doktorn vore ett litet husdjur.

Man kanske borde skaffa sig en husdoktor som husdjur. Den kan spatsera runt här i lägenheten på dagarna med ett stetoskop runt halsen. Jag skulle sköta om den väl. Ge den mat när den gnäller, borsta håret och göra roliga frisyrer på den. Jag skulle motionera doktorn ordentligt varje dag och se till att den inte bajsar i grannens rabatt eller i sandlådan. Jag skulle bli en bra doktorägare. Kanske man t.o.m skulle kunna ställa ut sin husdoktor om den visade sig ha de rätta dragen och bra kroppsform. Det skulle vara roligt. Min husdoktor skulle bli best i show för jag skulle se till att den har bra temperament och inte biter domaren i handen när han kollar i doktorns mun.

Hur som helst så fick Fästingen penicillin och hostmedicin för han hade öroninflammation i BÅDA öronen. Stackars fästingen. Men nu borde det bli bra snart. I kväll blir det nog ingen brasa för oss.

Tångkrabban från Stockholm

Jag mår mycket bättre nu. Det verkar som ebolan gett med sig. Allt är som vanligt igen. Skyggot går till jobbet, Trotsot till skolan och Hulliganen till dagis. Nja, han går inte själv tyvärr. Jag lämnar honom kl 9. Tack och lov är det fantastiskt nära till dagis. Det ligger i princip precis utanför huset. Jag tänkte att eftersom jag måste leva med helvetestrapporna så ska jag åtminstone väga upp det hela med att ha toknära till dagis. Det är jag glad för idag. Bra val av mig.

Men Fästingen är fortfarande lite krasslig, och då är han ännu mer fästing-aktig än i vanliga fall. Det går bara inte att sätta ner honom på golvet över huvud taget. Då grabbar han tag i mina brallor och gnäller och hänger där som en panikslagen tångkrabba från Smögen. Exakt som en tångkrabba. Ni som fiskat krabbor på västkusten vet exakt vad jag menar. Ni som inte vet kanske får veta den dagen ni har en niomånaders bäse hemma.

Här hade jag egentligen tänkt skriva mer, men nu vaknade tång-krabban...

Mystisk tonfisk

Den här tonfiskburken har legat i smågrabbarnas bokhylla i en vecka nu. Hur hamnade den där? Varför är den där? Kan det vara ett kryptiskt meddelande att det är dags att sluta med nattvällingen för all framtid? Det är just denna typ av mysterium som ständigt drabbar en som småbarnsförälder.

Jag sökte för min Ebola i dag

Håhå, jaja, så har man nu varit hos doktorn för att demonstrera min ebola. Jag satte mig snällt i väntrummet och väntade på att en okänd doktorröst skulle ropa upp mitt namn. Det är som ett lotteri varje gång... hur ser doktorn ut den här gången? man? kvinna? ful? snygg? Ibland är det fler som hastigt reser sig samtidigt, det beror ofta på att deras namn rimmar med varandras. Det ser så roligt ut. Och ibland ropar de upprepade gånger på nån halvdöv åldring som läser sin Allers tills de till slut får hämta tanten.

När jag satt där och försökte kväva min envisa hosta så kom en tjock dam på käpp vaggande mot mig. Hon stannade precis framför mig och stönade "vad gör jag nu?" "Inte fan vet jag," tänkte jag och var precis beredd att hoppa undan tre meter åt höger i fall hon hade fått för sig att kasta sig ner i mitt knä. För det såg ut som hon tänkte göra det, trots att halva väntrummet var ledigt. Men plötsligt lommade hon vidare genom rummet och jag kunde pusta ut.

Då plötsligt hörde jag en röst ropa mitt namn. Min doktor var en stor tjock tant denna gång. Ibland tar doktorer i hand, ibland inte. Denna doktor gjorde det inte. Kanske för att jag sa att det kändes som jag har ebola. Den tjocka tant-doktorn kunde dock lugna mig med att det inte var ebola som drabbat mig utan ett vanligt envist virus. Hon lyssnade på mina lungor och tog ett blodprov för säkerhets skull. Jag blev nästan lite besviken, för här har man gått och kvidit och gnällt i svåra krämpor i en hel vecka och så får man inte ens briljera med en cool udda sjukdom.

Men jag fick hostmedicin i alla fall tack och lov. Den tjocka doktorn rådde mig dock att inta den kvällstid eftersom man kunde bli lite trött.

Med skräckblandad förtjusning läste jag "etylmorfin" på etiketten. Weeyy! tänkte jag. "Våga droga!" Jag som inte festat på snart tre år har fått en flaska morfin av den tjocka tant-doktorn. Hon kanske tyckte att jag såg ut att behöva det... ja, jag sa faktiskt att jag hade småbarn hemma.

Jag smuttade i mig rekommenderad dos och inväntade spänt resultatet. Skulle jag sluta hosta? Skulle jag bli jättegroggy? Läskigt. Spännande.

Ja, en kvart senare var jag groggy... och hostade, och hostade, och hostade. Jag hostar fortfarande. Det enda som hände var att jag blev en hostande oduglig nerdrogad mamma som bara vill sova. Jag ska aldrig mer gå till doktorn.