Gröna lund är inget för ångestkärringar

Oj, det var länge sedan jag skrev i bloggen ser jag. Det blir så semestertider. Bloggen måste ju också få semester. För några dagar sedan var jag och Trotsmaskinen på Gröna lund. Det var kul för vi var smarta och åkte in när det var mulet väder. Då slipper man de hysteriska köerna. Dessutom är det för jobbigt att springa runt på grönan när det är för varmt.

För att överhuvud taget våga åka något alls så måste jag alltid värma upp med de där långsamma kaffekopparna för småbarn, och sedan nyckelpigan osv. Jag ville helst åka elefanterna också, men där satte Trotsmaskinen stopp för barnsligheterna. Jag vill så gärna åka allt, men jag är så fruktansvärt skräckslagen i början.

Trotsmaskinen tyckte att jag var som ett småbarn när jag ångrade mig i sista sekunden i kön till Kvasten. Vi var precis framme då jag plötsligt drabbades av en inre kris. En stark ångestkänsla spred sig i hela kroppen. Tåget for in och tvärnitade framför oss i galet hög fart. När min blick mötte en skräckslagen resenärs stirriga pupiller var panikågesten ett faktum. "Nej, nej, nej... jag vill inte. Nej" Jag ångrar mig! Jag vill inte!" Väste jag med darrande röst i Trotsmasinens öra. När hon började försöka övertala mig så tog jag kvidande ett krampaktigt tag i staketet och bönade och bad som om jag skulle avrättas i en giljotin. Trotsmaskinen åkte djupt besviket ensam denna tur. Själv satte jag mig utanför och andades i en papperspåse vid hamburgerståndet.

Fan, jag var så besviken över mig själv. Jag var ju där för min dotters skull och jag gav mig fan på att övervinna min skräck. Jag har inte alltid varit skraj för attraktionerna på Gröna lund. Tvärtom! Jag har alltid varit väldigt modig och åkt ALLT. Det hela började för många år sedan. Det var en solig sommardag då jag var på Gröna med Basisten. Jag var naiv och lyckligt ovetande om ångestdemonens mäktiga krafter.

Denna sommar stod vi och blickade imponerat upp i den höga skyn. Vi stirrade på Fritt fall, den nya häftiga attraktionen. "Klart jag vågar" svarade jag Basistens utmaning och kastade mig in i den täta kön. Att Basisten vågar visste jag. Basisten har ett sjukt förhållande till karuseller. Basisten saknar de där instinkt-cellerna i hjärnan som gör att man håller sig borta från farligheter. Han skulle lätt ta en tupplur under en hängglidarfärd, han skulle kunna hjula 9 gånger i rad, 2 mm från ett stup, och han blir uttråkad i nordens värsta bergochdalbana. Klart som fan att han vågar åka fritt fall. Fritt fall är som att åka hiss två våningar i kommunhuset en mulen ondagsmorgon.

Hur som helst, vi åkte sakta upp till toppen. Då såg jag hur galet högt det var. Jag tittade ner. Ångesten slog till som ett brev på posten. Kroppens naturliga reaktion är ju att fly, men det var ju lite svårt när man satt där man satt. Fastkilad uppe skyn med utsikt över hela Stockholm. Om det ändå vore över fort. Men nej, det blir stilla och tyst en lång stund när man väl är uppe. Man ska skrämmas ihjäl, påminnas länge att "kolla nu hur högt som fan du ska falla!" Men plötsligt när jag precis på allvar planerade att åla mig ur dödsfällan och hasa mig ner på egen hand så släpper plötsligt ångestsoffan sitt fäste och faller ner, ner, ner. FORT. Jag försökte andas men hörde bara ett långt stönaktigt väsande. Och plötsligt var färden slut. Jag skakade som ett asplöv. Efter den turen utvecklades min ångest för höjder och karuseller.

Men denna dag skulle inte bli förstörd bara för att jag är en patetisk ångestkärring, så till slut så vågade jag åka kvasten med Trotsmaskinen. Sedan flygande mattan och vilda musen. Yes! Jag besegrade min skräck och blev så kaxig att jag tom åkte stora bergochdalbanan. Själv! För Trotsmaskinen var för kort. Det blev en riktigt kul dag på Grönan med Trotsmaskinen. men jag kommer aldrig mer åka fritt fall. Där går gränsen för vad en ångestkärring klarar av.