söndag 15 augusti 2010

Sonisphere - En framtidsvision.



Japp, vi var där.
Bilderna får tala för sig själva!

Apropå Sonispherefestivalen. En framtidsvision.

Aftonbladet 6 Maj År 500038.
"Arkeologer har hittat stort sällsynt fynd i ett begränsat område i där neandertalare levde ända fram till 7:e August År 1010. Vad som sedan hände är oklart. Ett antal kroppar samt tillbehör i form av mycket nitar och diverse kroppsutsmyckningar har grävts upp i detta begränsade område.Varför neandertalarna överlevde i just detta område så länge kan inte forskarna förklara. En analys visar att mängder av plastflaskor på området innehöll öl. En stor naturkatastof blev slutet för dessa sista håriga urmänniskor. "Det verkar som de överraskades av en våldsam, plötslig översvämning. Förklarar Per-Ove Bengtsson, Leg Arkeolog Gyttjeinstitutet i Mottala." Utgrävningen beräknas vara klar År 500041. Det arkeologiska fynden skickas till Historiska museet i Stockholm där en utställning planeras nästa år.

tisdag 27 juli 2010

Gröna lund är inget för ångestkärringar



Oj, det var länge sedan jag skrev i bloggen ser jag. Det blir så semestertider. Bloggen måste ju också få semester. För några dagar sedan var jag och Trotsmaskinen på Gröna lund. Det var kul för vi var smarta och åkte in när det var mulet väder. Då slipper man de hysteriska köerna. Dessutom är det för jobbigt att springa runt på grönan när det är för varmt.

För att överhuvud taget våga åka något alls så måste jag alltid värma upp med de där långsamma kaffekopparna för småbarn, och sedan nyckelpigan osv. Jag ville helst åka elefanterna också, men där satte Trotsmaskinen stopp för barnsligheterna. Jag vill så gärna åka allt, men jag är så fruktansvärt skräckslagen i början.

Trotsmaskinen tyckte att jag var som ett småbarn när jag ångrade mig i sista sekunden i kön till Kvasten. Vi var precis framme då jag plötsligt drabbades av en inre kris. En stark ångestkänsla spred sig i hela kroppen. Tåget for in och tvärnitade framför oss i galet hög fart. När min blick mötte en skräckslagen resenärs stirriga pupiller var panikågesten ett faktum. "Nej, nej, nej... jag vill inte. Nej" Jag ångrar mig! Jag vill inte!" Väste jag med darrande röst i Trotsmasinens öra. När hon började försöka övertala mig så tog jag kvidande ett krampaktigt tag i staketet och bönade och bad som om jag skulle avrättas i en giljotin. Trotsmaskinen åkte djupt besviket ensam denna tur. Själv satte jag mig utanför och andades i en papperspåse vid hamburgerståndet.

Fan, jag var så besviken över mig själv. Jag var ju där för min dotters skull och jag gav mig fan på att övervinna min skräck. Jag har inte alltid varit skraj för attraktionerna på Gröna lund. Tvärtom! Jag har alltid varit väldigt modig och åkt ALLT. Det hela började för många år sedan. Det var en solig sommardag då jag var på Gröna med Basisten. Jag var naiv och lyckligt ovetande om ångestdemonens mäktiga krafter.

Denna sommar stod vi och blickade imponerat upp i den höga skyn. Vi stirrade på Fritt fall, den nya häftiga attraktionen. "Klart jag vågar" svarade jag Basistens utmaning och kastade mig in i den täta kön. Att Basisten vågar visste jag. Basisten har ett sjukt förhållande till karuseller. Basisten saknar de där instinkt-cellerna i hjärnan som gör att man håller sig borta från farligheter. Han skulle lätt ta en tupplur under en hängglidarfärd, han skulle kunna hjula 9 gånger i rad, 2 mm från ett stup, och han blir uttråkad i nordens värsta bergochdalbana. Klart som fan att han vågar åka fritt fall. Fritt fall är som att åka hiss två våningar i kommunhuset en mulen ondagsmorgon.

Hur som helst, vi åkte sakta upp till toppen. Då såg jag hur galet högt det var. Jag tittade ner. Ångesten slog till som ett brev på posten. Kroppens naturliga reaktion är ju att fly, men det var ju lite svårt när man satt där man satt. Fastkilad uppe skyn med utsikt över hela Stockholm. Om det ändå vore över fort. Men nej, det blir stilla och tyst en lång stund när man väl är uppe. Man ska skrämmas ihjäl, påminnas länge att "kolla nu hur högt som fan du ska falla!" Men plötsligt när jag precis på allvar planerade att åla mig ur dödsfällan och hasa mig ner på egen hand så släpper plötsligt ångestsoffan sitt fäste och faller ner, ner, ner. FORT. Jag försökte andas men hörde bara ett långt stönaktigt väsande. Och plötsligt var färden slut. Jag skakade som ett asplöv. Efter den turen utvecklades min ångest för höjder och karuseller.

Men denna dag skulle inte bli förstörd bara för att jag är en patetisk ångestkärring, så till slut så vågade jag åka kvasten med Trotsmaskinen. Sedan flygande mattan och vilda musen. Yes! Jag besegrade min skräck och blev så kaxig att jag tom åkte stora bergochdalbanan. Själv! För Trotsmaskinen var för kort. Det blev en riktigt kul dag på Grönan med Trotsmaskinen. men jag kommer aldrig mer åka fritt fall. Där går gränsen för vad en ångestkärring klarar av.

lördag 10 juli 2010

God jul i förskott!

Jag orkar inte skriva så mycket ikväll. I stället skickar jag en liten julhälsning. För jag tänkte att, om jag gör det nu så gör det ju inget om jag glömmer det sen.

Jingle Farts?! -- powered by flowgo.com

torsdag 8 juli 2010

Slaget är över

Nu är kriget över. Striden var hård. Men jag segrade till slut. Maskerad ålade jag mig fram över den gröna balkongmattan, anföll strategiskt genom att närma mig på den vänstra flanken. Överraskade dem rejält med min superdödiga radarspray. Nu ligger de där, likstela och besegrade. Dom ser extremt förvånade ut. Jag såg dock en sårad som flydde i panik och en chockad krigsskadad individ som vinglade planlöst omkring i cirklar på mattan. Vi få se nu om de överlevande hämtar förstärkning... Men jag tror att slaget är över. Jag hoppas det.

Bejaka din inre bödel

När ett getingbo på balkongen upptäcktes en solig torsdagsmorgon, vaknade plötsligt den inre bödeln till liv i den annars så mjäkiga modern.

onsdag 7 juli 2010

Nattapor och sandiga fötter.

Ibland har jag lite svårt att bestämma mig för vad jag ska göra med min pyttelilla egentid jag får om dagen. Ni vet, den där lilla stunden man har när barnen äntligen somnat. I går fick vi Näsapan att somna redan kl 21! Fantastiskt tyckte jag och Basisten. Det var nästan så det var fest! Fram med varsin vinpava och ett paket cigaretter och ösa på tung rock på stereon. Mindre festligt blev det när Näsapan någon gång runt 03.26 slog upp sina små stirriga, pigga ap-ögon och bestämde sig för att LEKA. Leka mitt i natten. Det är sanslöst att den råttan måste somna runt midnatt för att han ska sova lugnt hela natten.


Han låg och stirrade på mig en stund. Själv försökte jag spela teater, lotsades sova djupt. Jag snarkade extra högt för att han skulle fatta vinken. Vinken att "din morsa sover djupt som fan, och det borde du också göra." Men Näsapan fattar inte vinkar. Han fattar inte mycket över huvud taget. Det är just därför han ställer sig upp i sängen, greppar tag i trägaveln och börjar dansa helt hysteriskt. Dansa utan musik. Kl 03.28 i ett mörkt rum. Med en sur morsa bredvid sig. Han headbangar! Jag överdriver inte. Näsapan headbangar till all musik. (Och nu även till tysta mörka rum.) Även löjliga barnvisor som jag brukar spela för dem på deras lilla billiga bandspelare med kassa högtalare som hänger på trekvart.

När en snart ettåring headbangar mitt i natten i ett mörkt rum så kan de lätt tappa balansen och tappa taget mm. Ettåringar är extremt vingliga och klumpiga och då ramlar de på sin trötta mor. Modern får då en fet dansk skalle. Inte bara en utan fler oftast. När Näsapan tröttnat på att studsa upp och ner och ge modern danska skallar samt upptäcker att hon bara simulerar min djupa sömn så ska det pillas och petas i ögon, öron samt näsborrar. Djupt ska det pillas.

En stark känsla av att ligga på en lobotomi bänk infinner sig plötsligt. Eller arkiv X. Jag är Scully som ligger i sitt sitt mörka sovrum, plötsligt sprider sig ett sken i rummet, en liten kort varelse vaggar fram till sängkanten, stirrar nära ansiktet och tar plötsligt fram en verktygslåda och börjar operera Scullys alla håligheter i ansiktet, Scully skriker, hon skriker högt. Varelsen böjer sig då fram och börjar suga och dreggla ner hennes näsa. "Göh" "GÖ" "ghööh" kontrar varelsen på ett mycket ointelligent vis.

Varför kan han inte sova som alla andra barn! Jag hoppas det går över snart för jag orkar inte fler Arkiv x nätter. Kanske, kanske...."The truth is out there!"

Vi var och badade vid sjön i dag också. Det gick ganska bra förutom när jag försökte lära Hulliganen lite strandvett. Tex så försökte jag lära honom att man inte går på filten med blöta, sandiga fötter. Man sitter på filten men har fötterna på fothandduken. Lektionen slutade med att han stirrade på mig med frågande min varpå han satte sig på fothanduken och lade sina blöta, sandiga fötterna på filten. Han såg mycket nöjd ut. Jag gav upp, satte mig på den extremt blöta, smutsiga filten och tröståt fem kanelsnäckor och sju bragokex.

söndag 4 juli 2010

Att bada i Svenska svarta sjöar

Just nu hör jag Hulliganens vrål. Han är ilsken över att han måste sova. Våra avkommor är nämligen den sortens barn som behöver minimalt med sömn. Så har det alltid varit. Med alla tre. Att jag och basisten ens håller ihop är faktiskt ett jävla mysterium, för egentid existerar knappt i våra liv. Klarar vi att hålla ihop till Näsapans 18 årsdag så klarar vi tamejfan allt.

Det är galet hett ute just nu och vi har ägnat ett par av dessa dagar vid en sjö i närheten. Näsapan fick dock stanna hemma eftersom han tror att strandbesök innebär att äta upp all sand, äta skräp, kravla runt i äckliga pölar, jaga änder osv. Han har fått stanna hemma med basisten helt enkelt. Jag var först lite orolig över hur det skulle vara att vistas på en strand med Hulliganen eftersom det är en typisk situation för total kaos. Därför blev jag extremt förvånad över att det kändes precis som att ha med sig en liten pensionär!

Hulliganen ville INTE bada, utan satt stilla på den gröna fleecefilten och tjatade efter kaffe. Han vill "jöja koppen" Och han rör och rör med den lilla plastskeden i mitt neskaffe så det skvimper och skvätter över filten. Länge rör han. Han får bara smaka lite grand. Efter fikastunden reser han sig, slickar frenetiskt sin kaffebruna mun samtidigt som han vaggar runt på filten och ojar sig och skrockar precis som en gammal gubbe. Plötsligt ställer han sig på alla fyra och börjar kräla runt som en ödla med svår reumatism. Med ändan rakt upp i luften. Hulliganen har vid detta tillfälle endast ett rött linne med Bamsemotiv på sig. Badgästerna bakom oss hade väldigt roligt åt denna syn. Och så höll det på under strandbesöket. Jag satt mest och fikade med en moonande pensionären i solhatt, medan Trotsmaskinen badade för fullt.

Men jag har faktiskt också badat i denna svarta sjö, och trots att jag vet att det är en sjö... i Sverige, samt att det inte finns sjöodjur, så KAN jag bara inte låta bli att få totalmegapanik när en liten pinne eller någon växt av något slag snuddar lätt vid mitt ben. För vem fan vet! Det KAN vara ett dumpat lik från 1985 som plötsligt flyter upp just precis under mig. Det KAN vara den där hästen som alla säger gick igenom isen, i just denna sjö, någon gång på 80-talet. Det KAN naturligtvis även vara Sveriges största gädda! För visst fan har man läst att de kan bitas riktigt rejält, att de är aggressiva! Och det KAN faktiskt också finnas mysko djur som inte forskarna upptäckt ännu! Vem fan vet! Det finns säkert någon läskig hybrid med sylvassa tänder, sugkoppar på fötterna samt könsorganet i pannan, som utvecklats genom utsläpp av sköljmedel med äppeldoft, handdesinfektionsmedel, p-piller och uppblötta Bragokex. Och självklart dyker dessa monster upp just när jag badar.

Det röda på min kropp föreställer min årliga, obligatoriska extrema solbränna. Fläckarna brukar uppkomma fläckvis liksom. Och när det röda äntligen försvunnit så är jag i stort sett lika blekfet som innan. Det blev liksom aldrig någon fin brun nyans. "Ljushyad" brukar fenomenet kallas med ett finare ord på diverse solskyddstuber, i tidningar mm. Varför kan de bara inte skriva som det är. "Du har tyvärr fötts med patetisk, ful grishud som inte kan bli brun. Fatta det och sitt i skuggan samt smörj in dig med solskyddsfaktor 278 i 7 lager. Ta sedan en långärmad tröja och keps på dig.
P.s. Och nej, det ändras INTE sommaren du fyllt 36!"

torsdag 1 juli 2010

Hulliganen. Den lilla Potatisplockaren.

Jag brukar åka till Willys och handla mat. Ibland tar jag med mig Hulliganen för att underlätta för Basisten där hemma. Han brukar också ta med en unge när han handlar. Det brukar faktiskt gå bra för det mesta. Ibland är han faktiskt otroligt duktig, mysig och snäll. Sitter snällt i den feta tremetersvagnen och babblar på om ditten och datten på sin oförklarliga serbokroatiska. Då kan man passa på att pussa och gosa lite på hans lilla ulliga huvud som doftar sol, svett och sand. Ibland överaskas man av en blöt ketchupsmakande puss tillbaka. Det är kul att kittla honom tills han skrattar så där som barn gör. På ett gurglande sätt. Då gapar han och kiknar så hela tandraden blottas. "Oj, vad många tänder han fått!" tänker man, för man får aldrig se i en tvåårings mun. Även det svajande gomseglet bak i halsen syns tydligt. Nästa gång ska jag ta och kolla om man inte kan se magsäcken också.

Han gillar att hjälpa till Hulliganen. "Älpa Mamma" "älpa mamma!"upprepar han tjatigt tills han får som han vill. Lägga i potatis i plastpåse är en populär uppgift som tas på störst allvar. Han tar alltid de fulaste och nästintill ruttna potatisar. Då får man plocka ut dom lite i smyg, annars blir han alldeles galen. Han plockar en potatis i taget. Spaden är är för tung, men han SKA "jöja sälv." Han SKA försöka och ca 18 potatisar dråsar ned och rullar flera meter utmed det lortiga golvet. Alla stirrar.
Han gillar självscanning också. Vill trycka själv. En påse royal gala äpplen fick plötsligt etiketten "vattenmelon." Jag ändrar igen. I smyg förstås.

I dag var han dock galen nästan hela handlingsstunden, skrek och gapade ända från strax efter frukten vid ingången, till kassorna en halvtimme senare. Det spelade ingen roll vad jag lockade med. Han var trött. Då blir han så. På vägen hem somnade han i bilen. Med en glass i handen. Den smältande vaniljen rann sakta nedför hans slappa hand, och vidare på den röda bilstolen. Väl hemma på parkeringen torkade jag bilstolen hans kladdiga mun, lyfte upp honom i famnen och bar honom upp för alla trappor. Det är underligt hur tung och lealös ett sovande barn kan kännas. Så varm och mjuk. Så svettig!

Nu ligger han där i sin säng, min lilla Hulligan. Från speedad, lortig potatisplockare till ett stilla sovande barn under loppet av en kvart.

Nu sitter jag bara här. Basisten hade fullt ös med Näsapan så ingen av oss orkar ta tag i disken nu. Äh, det får vara. Ibland måste man bara få vara. Släppa alla krav och måsten.


Jag kämpar på med mina egna illustrationer i paint.


Hör jag namnet Schulman en gång till!

Allt om barn har lagts ner. Trist, för där fanns ett par av bloggarna jag läser. Men dessa bloggar finns nog någon annan stans nu. Ska leta reda på dem.

Hit kommer man nu om man följer Karin Ketchupmammans länk...
http://www.viforaldrar.se/artiklar/2010/06/30/alltombarn-se-har-upphort/

De är väldigt noga dock att skriva hur man hamnar hos "Ninni Schulmans" blogg. Jag ska ärligt säga att jag inte vet vem det är, men det måste vara någon sorts kändis, för det är bara kändisar som kan ha en sådan totalt ointressant, trist blogg och ändå få väldigt många träffar. Är hon släkt med Den där andra Schulman? Han vad heter han... Alex. Är de gifta? Syskon? Kusiner, Pysslingar, klonade eller vad? Shulman hit och Shulman dit. Ibland får jag för mig att media eliten skapar namn som de lyfter fram till varje pris... Kanske för att Aftonbladets chef har en liten bortskämd brat-unge med bakåtslickat hår som vill bli känd.
Jag tycker bara att det är förjävligt att de väljer att länka till Ninni Schulman framför Karin Ketchupmamman. Schulman sucks, Ketchupmorsan rules.


Alex Schulman med sin unge.

onsdag 30 juni 2010

Om Näsapan själv får välja


Om Näsapan själv får välja sysselsättningsprodukter.


1. Trumma från Indien.
2. Grön hårborste från okänd butik.
2. Grå Fjärrkontroll tillhörande en TV med märket Thomson.
3. En flaska martini från systembolaget.
4. En flaska rött vin (Inycon shiraz) från systembolaget.
5. Kavel.


fredag 25 juni 2010

Sockerexport


Tack kära Hulliganen, för att du leker sockerexport med si
sta strösockret.

En basic midsommarafton hos dåliga mamman

Jag hinner ju aldrig blogga ju. Hade jag inte småbarn så skulle jag lätt slänga in minst 4 inlägg per dag. Och minst 7 om dagen på min andra blogg. Inga problem. Men nu jag har ju småbarn, så det är omöjligt. Men, men. Det är som det är. En sketen blogg är inte allt här i världen. Barnen går ju faktiskt först, så dålig mamma är jag inte.

Det har varit en perfekt midsommarafton. Vi sket i det mesta. Endast min ömma moder och hennes snälla man var här och åt lite midsommarlunch. Väldigt basic med buckliga sneda ägg och överkokt potatis. Lite Abbas sill och en laxbit. Vi sket även i att åka och trängas med en miljon människor för att stirra på en midsommarstång och dansa små grodorna. Jag orkade bara inte. Och varför skulle vi!? Hulliganen skulle förmodligen bara springa bort och hitta på sattyg och Näsapan fattar ändå inte ett skit. Jag kan se mig framför mig hur han sliter och drar i spelemannens fiol samtidigt som han vrålar med djup sataniströst "Pela, peeela, PEELA!!" och hur Näsapan samtidigt hänger i hans byxben och suger frenetiskt på knätoffsarna. Vägrar släppa taget. Hela bandet får hjälpas åt att försöka bända loss dem. Förgäves. Det slutar med att killen med knätoffsarna skriker desperat efter "föräldrarna till satungarna" i sin mikrofon. Sedan packar bandet raskt ihop sina fioler och startar ett hårdrocksband i Munkedal i stället.

Så vi stannade hemma. Trotsmaskinen är ju inte ens hemma. Hon är på i de djupa skogarna i Hälsingland och fiskar abborrar. Det är bra för hennes allmänt labila, förvirrade nioårings-psyke. Hoppas att hon är riktigt harmonisk när hon kommer hem igen.

Jag har själv fina minnen från min mormor och morfars gamla landställe som numera är sålt för länge sedan. Som tex när Min syster filade bort en vårta med hjälp av mormors potatisskalarmaskin. Den gamla modellen som man vevar runt, runt. Tack kära syster Balrog, men vårtfan kom tillbaka någon månad senare. Jag ska skriva mer om landet en annan gång, för det finns så mycket att jag inte vet var jag ska börja.


Här har jag försökt illustrera i paint, hur Hulliganen och Näsapan anfaller spelemannen. Jag kommer nog aldrig bli bokillustratör i alla fall.

onsdag 23 juni 2010

Visparna bör inte ligga i hallen.


Och där låg visparna. Äntligen kan vi göra efterätt!

Äntligen

Där är den ju! Nu kan jag äntligen gå på dass ifred!

En dag på skansen. Igen.

Jag skäms lite över att jag fogade mig för Trotsmaskinens begäran att åka till skansen. Jag som skrev att jag inte skulle återvända dit i år. Men igår var vi där igen, och det var precis lika värdelöst som vanligt. I år var det dessutom mycket jobbigare eftersom Hulliganen och Näsapan var med. Det var de ju inte sist jag var där. De fanns inte ens. I dag vet man att det är rena semestern att bara ha ett barn. Att ens fundera på att åka dit ensam med alla tre är helt galet. Men som tur var så kunde Basisten möta upp mig där.

Redan på färjan över till Djurgården möttes vi av märkliga människor. Ni som vistades i Stockholm i går vet kanske att det fruktansvärt varmt. Men det hindrade inte en familj från England, vars farsa såg precis ut som mannen med den gula hatten i Nicke nyfiken, att pälsa på sina stackars barn i tjocka stickade tröjor. I den vääääldigt gamla antika vagnen låg dessutom ett till påpälsat barn. I en fårskinnsåkpåse!! Jag vet att jag kanske är en ganska halvkass mamma, men jag försöker i alla fall inte utsätta mina barn för värmeslag. Jag vill att de ska leva, trots att de är lite jobbiga ibland. Nicke Nyfiken-familjen dök upp lite här och där under hela vår vistelse på Skansen.

Vi började med att fika, för jag var helt slut redan vid ingången.

Och som vanligt lös djuren med sin frånvaro.

Vi såg dock en liten vit Hitler-kanin.

Några översexuella marsvin.

En andfamilj som Huliganen ville hämta.

Jag var lite osäker på om jag verkligen vågade släppa in Hulliganen till getterna. Jag är ju trots allt en stor djurvän. Men det gick faktiskt väldigt bra. Jag tror han har ärvt mina djurvänsgener.

Lill-Turtle var där! Jag såg inte Balrog, men hon virrade väl omkring i någon skoaffär någonstans och letade efter Turtle.


Som vanligt möts man av lockande skyltar, löften om att leka och gosa med en massa söta kattungar mm.
Men som vanligt är det bara skitsnack. Såvida man inte tycker att det är en fantastisk upplevelse att leka men en fet stock och några stenar.


Tydligen fick jag även chansen att agera lite paparatzzi fotograf. Jag hörde nämligen en kvinna som väste till sin väninna att tjejen i rosa keps var någon sorts kändis, jag hörde inte så noga. Men ni läsare kanske kan identifiera henne.

Här dyker plötsligt kändisen upp bakom Näsapan. Så passande!

Näsapan ville mest hänga med grismorsan och pilla på hennes spenar.

Tänk att det är så fascinerande med tuttar.
Det var stundvis ganska trevligt faktiskt, men lite för mycket stök och bök. Hulliganen rymde några gånger, slog sig m.m och Näsapan vill gå själv fast han inte kan. Men det fattar han inte. Till slut var de små så slut att de somnade utmattade i vagnen båda två. Så då åkte vi hem. Och hel vägen hem surade och gnällde Trotsmaskinen över att det var tråkigt och att hon inte fick göra det hon ville mm. Precis som förra gången. Det känns så givande att åka till Skansen!

måndag 21 juni 2010

Ovanligt lugnt här idag

I dag är det ovanligt lugnt här hemma. Just nu sover Hulliganen och Näsapan. Samtidigt! Det händer väldigt sällan. T.o.m Trotsmaskinen har hållit sig ovanligt lugn. Inget tjat, inget trots och inga tårar trots sitt lååånga tråååkiga sommarlov.

Tur det, för jag kommer vara ensam med barnen till sent ikväll eftersom Basisten är iväg på roligheter. Ibland får jag panik när jag måste vara ensam extremt många timmar med alla barnen samtidigt. Men idag känns det rätt lugnt tack vare att de varit så snälla.

Hulliganens enda sattyg idag är:
1. Hälla ut flingor över köksbordet.
2. Spraya vaniljparfym i Trotsmaskinens rum. (Stinker fortfarande)
3. Leka wrestling med Näsapan.
4. Köra en liten röd leksaksbil upprepade gånger genom lasagneplattorna på sin lunchtallrik.
Ja, det var nog faktiskt allt. Det var ju inte så farligt.

Jag har t.o.m diskat! Och tittat lite på en film. Inte en hel, men i alla fall! Nu fattas bara en fet 200 grammare marabou, och lyckan är gjord.

Nu vaknar Näsapan, måste kila.



P.s.
Jag måste avstyra det där wrestlingbeteendet hos mina söner innan de fastnar för sporten.

Hulliganen och Näsapan 27 och 28 år.

fredag 18 juni 2010

Låg humor

Är man skruvad om man skrattar åt detta inlägg en hel dag? Aja, det gjorde i alla fall jag. Denna blogg måste jag följa.

http://mentackskaruha.blogg.se/2010/march/en-liten-stjart-i-stjarten.html

onsdag 16 juni 2010

Lill-Turtle är en liten kusin

I dag har vi varit ute på gården en sväng. Det tog typ 3 timmar att ta sig ut. När man fixat lunch och bytt bajsblöja på den ena ungen så skiter alltid den andra. Allra helst när man står påklädd och klar i hallen. Fast hellre det än att någon av dem skiter när man precis gått ner alla de tre helvetestrapporna. Tre trappor kanske inte låter så mycket, men dessa trappor är twillight zonetrappor. De är branta, svänger kraftigt och tar aldrig slut.

Hur som helst, ute på gården mötte vi min syster Balrog och hennes Lill-Turtle. Lill-Turtle är fem dagar yngre än Näsapan och fick sitt smeknamn just för att han ser ut som en turtle helt enkelt. Han har lite flyende haka i vissa vinklar och kan ibland se lite förskräckt ut. Helt utan anledning. Ungefär så här ser han ut då.







De föddes på samma sjukhus och både jag och Ballrog vankade runt på samma BB avdelning. Det kändes lite konstigt att återvända dit för att hälsa på dem när man precis åkt hem därifrån. Man var livrädd att allt bara var en dröm, att jag hade inte fött, jag skulle föda igen. Jag vill inte föda igen. Inte som jag känner nu i alla fall.

Lill- Turtle och Näsapan kommer ganska bra överens. De har ungefär samma intressen.
1. Krypa omkring utan mål.
2 krypa vilse.
3. Försöka göra saker som de egentligen inte kan. Tex stå och hänga i ett byxben. Det slutar alltid med att de gör en hastig piruette med en extremt förvånad min till följd.
4. Suga. Att det är så fantastisk underbart att suga på allt när man är 10 månader. Fast Lill-Turtle är snäppet värre än Näsapan. Han tror att han kan få in en hel gunga i munnen. Han påminner lite om en snigel när han drar fram. Det blir spår likssom. Dreggelspår.
Han ger sig inte heller, har han väl bestämt sig för att suga på något så blir han helt rabiat. En gång fick han för sig att suga på mitt ansikte, han är så tjock och stark så jag knappt kunde värja mig. Lustigt hår har han också. Hans lugg står rakt ut som ett tak över pannan och när han gungar så lyfter taket i vinden och blir mer som en vägg. Vägg, tak, vägg tak, vägg, tak. Bra mot solen. Åh, vad jag älskar Lill-Turtle, ibland vill jag bara äta upp honom!

Balrog
(Jag vågar inte skriva varför hon kallas så.)

tisdag 15 juni 2010

Jag åker inte till Skansen i sommar


Det hann gå en halv dag av Trotsmaskinens efterlängtade sommarlov när hon började klaga över tristess. I dag klampar hon planlöst omkring på parketten på sina hårda små hälar och suckar och stönar. "Det finns inget att gööööraaa, jag har tråååååkiiigt!"

Varför kan inte nioåringar bara njuta av att inte göra ett skit. Jag skulle kunna göra inte ett skit hela dagarna om jag fick. Men det går ju inte. I morse var det som Stockholms vattenfestival på dass. Alla ungar skulle promt göra mig sällskap. Näsapan snor allt dasspapper som han sedan sitter och smular till mikroorganismer, Hulliganen står och gnäller frustrerat samtidigt som han försöker stänga och öppna dörren. Kranen vrids på och av med sådan kraft så det stänker vatten över hela badrummet. Och givetvis står Trotsmaskinen utanför och kommenterar huruvida det hörs att jag är hård i magen eller inte. "Det hörs att du har hårda bajskorvar mamma, det blir bajsplask!"

Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på för att roa Trotsmaskinen. På klassfesten var Limbo en eftertraktad lek. Jag kanske kan spänna upp en limbopinne på balkongen så kan hon köra limbo hela sommaren. För skansen kan hon glömma. Jag är så trött på att åka dit år efter år.
Detta är anledningen.
1. Det är skitdyrt om man inte tar med sig eget fika.
2. Man ser aldrig några djur. En ko eller get på sin höjd. De ljuger! De säger bara att det finns djur i inhägnaderna, men egentligen finns det inte ett skit förutom en och annan daggmask därinne.
3. Man går alltid vilse. Spelar ingen roll hur många gånger man varit där. Man går i alla fall vilse. Och långt är det. Fötterna ser ut som på elefantmannen efter en dag på skansen.

4. Folket. Jag är allvarligt bekymrad över Sveriges framtid. Den nya generationen som ska ta över. Sist jag stod i våffelkön för att köpa en svindyr våffla, stod det en fjollig stekartyp framför mig och klagade högljutt över alla tjuvaktiga fåglar vid matborden. Han hade stora guccisolglasögon på sitt bakåtslickade hår, och på hans lilla taniga arm hängde en liten louise vuitton väska och dinglade uppnosigt. Våffeltjejerna skulle minsann hålla reda på fågeljävlarna!

När vi ätit klart och kastat tillräckligt många våffelbitar nära guccibögens bord för att locka fiskmåsarna, så gick vi vidare. Vid en damm med konstant bajsande kanadagäss stod det två familjer som gapade och skrek på varandra. VAD blir man osams med släkten om en solig dag på skansen?? Vem som ska betala våfflorna? Vem som ska rida först på den stora dalahästen i trä vid lill skansen? Vem fasen tog den sista polkagrisen ur farmors godisstrut?? De kanske hade åkt fel? Egentligen skulle de till Liseberg i Göteborg, men farmor (som glömde glasögonen hemma på nattduksbordet i Mellerud) körde så att de andra kunde ta en tupplur. Jag stod och stirrade ett tag för det såg så sjukt roligt ut när den minsta tanten i släkten buffade en av de större männen med magen.

Nej, Skansen kan hon glömma. Det där dårhuset åker jag inte till i år igen.

måndag 14 juni 2010

Hulliganen åker kommunalt till sina brottsplatser


Skönt att det var Basistens sida av sängen.
Han kan ju åtminstone gömma fordonet han använder, när han kör omkring till sina brottsplatser. Fast iofs, han kanske åkte kommunalt.



söndag 13 juni 2010

Smart förvaring

Vill du ha ordning och reda i ditt hem? Är du trött på att dina barn aldrig stannar kvar där du lämnade dem. Köp hyllan "stuva baby" som ingår i serien "knöka barn" som ligger i kategorin "Sortera familjen" på vår fina hemsida. I samma serie hittar du även hängkroken "hänga make" bland kategorin "lycka" Där finner du även kroken "hemlis" om det är diverse älskare du vill förvara.


Stuva baby finns även i antikbets.

Dåliga mamman VS baglady


Jag tänkte att jag skulle visa Skeppet. Jag kallar den det. Vagnen. Oftast är den så packad med grejer att jag känner mig som en baglady när jag drar den. Speciellt när Hulliganen och näsapan måste äta och jag inte orkar gå upp för helvetestrapporna. Då händer det att jag skramlar ihop lite småmynt som jag hittar i botten på väskan och diverse fack och gömslen i vagnen. Sedan går jag och handlar något ätbart åt barnen. Sedan letar jag upp ett bra matställe. En parkbänk eller liknande. Ibland finns det ingen parkbänk. Då sitter vi på den kalla asfalten. Men då rotar jag reda på en stor kartong från grovsoporna som barnen får sitta på. Ibland börjar det regna. Då riggar jag upp en pressenning över några buskar. Sedan sitter vi där och äter den kalla maten. En platt pinne får duga som sked. Huttrande och blöt av regnet matar mina smutsiga barn under pressenningen. Regnet smattrar hårt över våra huvuden. Medan barnen slåss om den sista tuggan så funderar jag bekymrat över hur jag ska få tag i nästa mål mat, och hur jag ska ha råd att ta Näsapan till doktorn med sin öroninflammation. Det är kallt. Jag har bara två tändstickor kvar... Där borta ligger en pantburk...

Mamma! Mamma! Äta köttbulle! Köttbulle mamma! Äta! ÄTA! Beordrar Hulliganen strängt samtidigt som han trycker in en blöt, jordig kotte i min mun. Jag kvicknar hastigt från mitt dagdrömmande tillstånd, spottar ut den jordiga kotten och konstaterar plötsligt att de där trapporna inte är så himla farliga trots allt.

onsdag 9 juni 2010

Dagens sattyg - Oboy

Brottsplats = Vardagsrummet.
Sattygets art = Hälla ut oboy över hela vardagsrummet.
Händelseförlopp = Dåliga mamman satt vid datorn då hon plötsligt hörde konstiga ljud i vardagsrummet. Det blev misstänkt tyst. En svag doft av choklad började sprida sig i lägenheten. Modern tittar efter och hittar då gärningsmannen sittandes på vardagsrumsbordet mitt i en hög oboy pulver. Han passar även på att äta av det spridda pulvret.
På sannolika skäl misstänkt för detta sattyg = Hulliganen.
Medbrottsling = Hulliganen var ensam vid dådet. Näsapan har alibi eftersom han låg och sov vid tiden då brottet utfördes.
Eventuella vittnen = Dåliga mamman.
Bevis = Vittne, bildbevis samt teknisk bevisning i form av fotspår i parketten som väldigt tydligt visar gärningsmannens fotavtryck. Den misstänkta hade även vid gripandet, spår av chokladpulvret runt munnen.
Straff = Gärningsmannen är skyldig modern en påse oboy.



tisdag 8 juni 2010

Barntofflor vs Hollänsk vithätta.


Jag tycker att det är roligt att spana in lite olika bloggar. I dag (i natt, kan inte sova) fann jag denna http://babyboots.blogg.se/
Det är en sida med små söta barntofflor som man tydligen kan beställa. Jag fick plötsligt som vanligt en av alla mina sjuka bilder i mitt huvud.

Jag ser framför mig en massa småbarn på öppna förskolan med extremt silvertejpade fötter. Upp till jumskarna. Hur de ligger på rygg och skriker, rullar, drar och kämpar för att dra av sig tofflorna. Och hur mammorna nöjt sitter runt ett bord med varsin kaffe latte och är SÅ nöjda med tofflorna de precis beställt. Plötsligt får en bebis av sig toffeln. Han lyckas gnaga av tejpen i smyg under ett bord, och hela byxbenet är dyngsurt av saliv. En fet nyförlöst morsa ser detta och skvallrar, varpå gnagarens mamma skyndar fram och tejpar ända upp till armhålorna på ungen.

Alltså, jag har tre barn med sammanlagt 6 fötter om jag inte räknat fel. Och ingen, INGEN av dem har någonsin kunnat bära en barntoffel i mer än 2 minuter. Jag fick lust att fråga toffeltjejen om hon säljer silvertejp med tofflorna, men jag ska inte vara elak. Små tofflor på en bebis stöts nämligen bort likt människokroppen skulle stöta bort en nytransplanterad lunga från en Hollänsk vithätta. Det går bara inte. Om man inte tejpar förståss.



Barntoffel



Hollänsk vithätta

söndag 6 juni 2010

Att handla med barn. En dramadokumentär.


Detta är manuset till Dåliga mammans kommande dramadokumentär "Att handla med barn."

Scen 1. Parkeringen.
En skitig, blå Opel glider ryckigt in på Ica Maxis extra breda familjeparkering, lyckas precis pressa sig före en annan röd volvo som vill åt samma plats. Volvon kör irriterat vidare. En mörkhårig kvinna med solglasögon på huvudet kliver nöjt ur Opeln. Låten "Crazy train" med Ozzy Osbourne dunkar i bilen på hög volym. Hon öppnar den ena bakdörren och ut far en svettig nioårig stortandad flicka med yviga rörelser. Tätt bakom far en liten speedad tvåårig pojke ut som en katapult ur Opeln.

Mamman - Vänta nu, nej vänta. Inte ut på parkeringen, det kan komma bilar. Håll mamma i handen. NEJ, NEJ, Vänta! Stanna här. Stå still. NEJ. Så. Bra kom nu. Nej vänta nu. Kom nu. Tvååringen skriker envist.

Nioåringen får plötsligt syn på Mc Donalds skylten och rutschkanan utanför.
- Mamma, Jag är törstig.
Mamman som också är hungrig bestämmer sig för att äta på Mc Donalds med barnen.

Scen 2. Mc Donalds
Mamman står i kassan och försöker beställa tre hamburgermenyer då tvååringen ålar sig ur mamman grepp och springer iväg. Han springer runt, runt, Han ramlar gång på gång och skrattar högt. Nioåringen springer efter och försöker fånga sin lillebror.

Nioåringen - Stanna! Kom! Nej, stanna. Kom nu, kom nu.
Nioåringen ramlar också och får något kladd på knät och blir arg.

De jagar runt tills den stressade mamman slutligen är klar i kassan. De sätter sig vid ett bord. Tvååringen är andfådd och sätter saliv i halsen av allt spring. Tvååringen kräks. Bordsgrannarna stirrar. Tvååringen kräks igen. Nioåringen frågar efter sugrör. Mamman blir förvirrad och handlingsförlamad. Tvååringen kräks igen. Nioåringen vill ha ketchup. Nioåringen vill inte ha saltgurkan i cheesburgaren.

Mamman - Jag tror vi måste åka hem...
Nioåringen - Neeeeej!

Tvååringen lugnar sig och slutar kräkas. Han vill ha hamburgare. Mamman säger till i kassan att det finns barnkräk på golvet. Personalen kommer inte. Mamman torkar bort kräket på stolen och sätter sig. De äter. Mamman äter fort. Väldigt fort. Fan, vad alla stirrar, tänker hon och fäller ner solglasögonen.

Tvååringen tar plötsligt av sig skorna och vill springa iväg igen.
Mamman - Nu går vi!

Scen 3. Ica Maxi
Mamman - Nej rör inte där, sluta, nej! Nej titta vad du gjorde nu!
Mamman staplar tillbaka toalettpappersrullarna på hyllan igen.

Nioåringen - Jag är kissnödig.
Mamman - Kunde du inte sagt det innan vi gick in!
Nioåringen - Men jag kände inte det då!

Mamman jagar tvååringen.
- Kom nu, nej stanna här, vart tog han vägen nu då!?
Tvååringen är borta.

Nioåringen - DÄR! under tröjorna!
Hon pekar på ett par små skor skymtar under en ställning med kläder. Det rör sig.
Mamman drar fram tvååringen som skrattar högt och ålar sig ner på golvet.

Nioåringen upptäcker en ställning med flicktröjor med rosa motiv.
- Åhh, en sån har jag alltid velat ha.
Mamman ger med sig.
- Ok, du får en då.
Nioåringen lägger en tröja i strl 74 i vagnen.
- Men gumman det här är ju småbarnsstorlek!
Nioåringen - Men det fanns bara den!

Nioåringen får uppgiften att prova en annan tröja i provhytten. Tvååringen springer ut och in och sparkar på provhyttsväggarna och drar i draperiet. Mamman blir arg. Nioåringen tycker att hon har hittat en tröja i rätt storlek. Ytterligare en småbarnströja fast i strl 98. Nioåringens rätta strl är 140.

Mamman - Är den inte lite tight tycker du?
Nioåringen - Jag älskar den. Jag vill ha den!
Mamman väljer en annan tröja med rätt storlek åt nioåringen som blir sur.
Nioåringen - Den är för stor!!!
Mamman - Nej den är lagom! Den ska sitta så!
Nioåringen - Mamma, jag är bajsnödig nu också.

Samtidigt springer tvååringen iväg igen. Mamman hittar honom vid solglasögonen för barn. De provar ut ett par, men när tvååringen vill riva ut alla glasögonen ur ställningen så tar mamman honom i armen och går.

En stund senare vid elektronikavdelningen.
- NEJ INTE böja antennen! NEJ! FY!

Vid bokavdelningen.
- INTE riva i boken. Kom nu.

Vid frukten.
- Inte hoppa på bananen!

Vid brödet.
- Vill du hjälpa mamma? Vad duktig du är ! Bra. Så! Ta EN limpa, det räcker.. så, det räcker gubben. Nej, nej, inte så många. Nej inte 7 limpor... Nu går vi.

Vid köttet.
- Lägg genast tillbaka flintasteken!

Vid godiset.
- Lägg genast tillbaka chokladkakorna! Nej, inte röra godiset! Vi måste betala först.

Nioåringen upptäcker läskhyllan.
- Jag är törstig.
- Vi är snart hemma, du kan dricka då.
- Men jag vill dricka NUUU! Jag kommer döööööö!!

Plötsligt blir tvååringen alldeles stel i hela kroppen. Han greppar tag i en ställning med diskborstar och frustar och krystar. En blandning av sköljmedel och bajslukt sprider sig mellan hyllorna.

Mamman kastar sin panikslagna blick mot kassan, placerar ungarna i kundvagnen och springer mot rullbandet, hon slänger upp alla varorna på bandet med alla kodstrecken åt fel håll. Hon skiter i att lägga upp "nästa kund pinnen" Svarar nej på frågan om hon har Ica kort fast hon har det endast för att slippa ägna mer tid i kassan. Hon betalar och tackar även nej till kvittot. Hon packar fort som fan och rusar ut mot parkeringen.
Nioåringen - Varför har du så brottom mamma!? Jag är törstig...
Tvååringen sjunger - Stiiila naat, heliga naatt, Allt ä fint stjäna blitt.

Hon slänger in tvååringen i barnstolen och beordrar nioåringen att vara tyst och sätta sig.
Väl i bilen brölar den fastspända tvååringen "rosa, lila" med märklig mörk satanist-röst.
Nioåringen hjälper till "Blååå, grööön" och hostar av halsansträngningen.
Mamman skrattar och tittar kärleksfullt i backspegeln på sina barn i baksätet och fyller i "Bruun, Bruuuun, Bruuuuuun!" Och sätter på Crazy train låten igen på högsta volym.



I kommande uppföljning "Att handla med barn del 2" Som kommer vara en thriller, är även tiomånaders barnet med. Men kanske då i en annan affär. Vem vet.

lördag 5 juni 2010

Det är bara dåliga mammor som bloggar kl 17.22


Jag har tänkt på en sak angående bloggvärlden därute. Föräldrarbloggarna bloggar inte middagstid. Helt dött. Det kommer nästan aldrig nya inlägg mellan 17-20. Bara här hos Dåliga mamman förstås, för jag är så usel att jag låter mina ungar sova middag alldeles för länge endast för att jag inte orkar ha dom springandes runt mig när jag äter ostbågar till middag.

Klassfesten

Jag var inte Steve Perry i går. Jag var en hund. Trotsmaskinen var katt. Precis som i verkligheten med nioåringar ibland. Jag hund och hon katt. Nioåringar kan vara alldeles, alldeles underbara, härliga , underbara... och fruktansvärt jobbiga. Och i går var jag på maskerad med 23 stortandade nioåringar. Jag fattar inte de som frivilligt väljer att vara lärare på lågstadiet. Men tur att de finns. Jag hade inte orkat en lektion ens. Det var blandade kostymer. En scout, Harry potter, punkare, en fjortis bla.

Varför är alltid grabbar värst? Inte alla grabbar, men de som röjer värst är alltid grabbar. Så är det bara. De var så speedade så jag trodde att klassfarsan i baren hade spetsat Fantan med LSD. De sprang, hoppade, krälare, rullade på golvet som höga 70-tals flummare med snedtändning på en woostock festival. Svetten rann och pupillerna var stora som tefat. Tjejerna röjde också, men inte alls på samma knarkpåverkade sätt.

Nioåriga grabbar är dessutom sådana fantastiska gentlemän! De fick uppgiften att bjuda upp varsin tjej till en dans. Det gjorde dom till slut efter höga protester och kräktecken. Väl på dansgolvet med varsin tjej i handen, snurrade, vevade, kastade de runt de små tjejerna så ögonen höll på att ploppa ut ur ögonhålorna. Plötsligt låg alla flickor utspridda i små högar över det gröna jumpasal golvet. Tjejerna reste sig vant och ville leka en lek i stället. Limbo.
Alltså, jag skulle kunna skriva en bok om den här festen, men tiden rinner ifrån mig. Jag, Trotsmaskinen och Hulliganen måste sticka till ridskolan nu. Det är också ett bloggämne bara det. Den där ridskolan...

torsdag 3 juni 2010

Mormor sitter i vasken

Trotsmaskinen om min profilbild på bloggen.

- Vem är det som sitter i vasken?"
- Jag.
- VA!!
- Nä, jag bara skoja... Det är mormor.



(Mormor kan man outa, för hon surfar ändå aldrig på nätet.)

Dåliga mamman vs Steve Perry

Tänka sig. Jag. Dåliga mamman är en av vårterminens klassförälder. Det innebär att jag är med och fixar inför klassfesten i morgon. Maskeraden närmare bestämt. Jag vet dock inte vad jag ska klä ut mig till. Jag mottager gärna tips och idéer.

En idé är att jag klär ut mig till Steve Perry i Journey. Basisten satt nämligen en dag och tittade på en youtube video med just Journey, då Hulliganen plötsligt pekade på skärmen med sitt lilla flottiga finger och utbrast upphetsat "Mamma!"

Tanken är att jag inte behöver anstränga mig så mycket då, eftersom jag tydligen redan är galet likt Steve. Man kan ju fixa lite med detaljer iofs. Jag kan ju låna en vit skjorta av Basisten och tjacka ett par tighta brallor som sitter högt i midjan, och hålla i en mic med lång sladd.

Men jag struntar nog i att ha skjortan öppen med bart bröst. Det blir så jobbigt med alla klassfarsor som ska hålla på stirra och dreggla hela kvällen. Då kommer dom ju skita i barnen... Och det är ju mitt jobb. Jag går bara dit för chokladens skull.



Gissa vilken av bilderna som föreställer mig, och vilken som är Steve. Bild 1 eller 2. Den som gissar rätt vinner en mullbärslimpa.

1.


2.

onsdag 2 juni 2010

Att måla med barn

En sak som är lite jobbigt med småbarn är att de aldrig kan hålla målarpaletten ren och fin. De kladdar alltid ihop alla färger i paletten. Svart rinnig färg på den vita... Eller röda. Det ser förjävligt ut. Det blir ofta en daskig, brunsvart nyans och det går inte att måla harmoniskt under sådana omständigheter! Fattar de inte att det bara ser smutsigt och fult ut!

För mycket vatten använder de också. Deras nerkladdade pappersark blir så genomdränkt av bajsbrunt vatten så den fastnar i bordet och löses upp till något som liknar en näve använt dasspapper i en skitig toalett.

Och inte kan de hålla sig på sitt eget ritpapper heller. Nej, de ska alltid kladda ner alla andras fina verk. Jag vet inte vad det beror på. Avundsjuka kanske. Bara för att de själva bara kan rita en några streck eller en huvudfoting på sin höjd. Det ska väl inte vi föräldrar behöva lida för.


Här sabbar Hulliganen både mitt lejon OCH min häst.